Som jag skrev tidigare idag så fick jag ett samtal från en av mina läkare.

Hela förmiddagen var jag nervös och kände en klump i magen, ni vet när man är orolig och känner på sig att det är något som kommer hända? - Den känsan hade jag. Tog prover för några månader sen fö att se om mina polyer har något med en sjukdom att göra...

Läkaren ringde och berättade att jag har "klassisk FAP-sjukdom". Det är alltså en mutation i en av generna. Det är det som gör att jag har fått dessa polyoer och denna sjukdom innebär att jag kan få cancer. Jag kommer att få gå på regelbundna kontroller efter operationen för att se så det inte kommer flera ployper.


Mina känslor: Jag är ledsen, klart jag är. Menar, vem vill få ett besked att man har en sjukdom? Ni tänker säkert "men hallå, det kunde ha varit mycket, mycket värre" och jag håller med, det kunde ha varit mycket värre MEN jag har endå fått reda på att jag har sjukdom och den kan även mina framtida barn få. Jag var redan beredd på att jag skulle ha detta men själva grejen att höra det, från en läkare, gör det liite värre. Jag har gråtit säkert tre eller fyra omgångar idag. Men ja, det är mitt sätt att bearbeta detta på. Det suger, riktigt hårt. Jag är 20 år, har klassisk FAP-sjukdom, ska opereras och få stomipåse på magen i tre månader, jag menar...allvar, det ska inte vara såhär när man är 20 år, men bra start på "vuxenvärlden" eller vad säger ni? Åhh vad depprimerad jag låter haha... men är iaf glad att jag vet det nu, att de har hittat det, men endå. Tänk, när jag och min bästa vän Madde va hos henne förra året i mars så trodde vi att det va laktos eller gluten allegri och idag står jag här och har fått veta att jag har en sjukdom och ska opereras. Det trodde jag aldrig för ett och ett halv år sedan. vad livet kan komma med överraskningar ibland.

Tycker detta citat passar in ganska bra just nu "Alla du möter kämpar med något. Något du inte har en aning om".

Oj.. ja.. nu är det väl mest för operationen. För jag tänker vad som kan gå fel när jag ligger där sövd. Typ hittar de något annat så jag måste opereras ännu en gång eller att något går snett med hela operationen när de ska fixa dit påsen osv.

Minnen. Jag drömmer väldigt mycket coh kan vakna gråtandes eller gråta i sömnen utan att ha en aning om att jag har gråtit (har då hört från andra här hemma som hör) Drömmarna kan vara om vad som helst, men tror allt är kopplat till operationen.

Och såklart sårande ord får mig att gråta också. Visst man kanske inte gråter av sårande ord varje gång, men blir det en "vana" eller "upprepning" så blir man faktiskt ledsen och ja, jag börjar gråta då.

Är väl mest det, så alltså operationen, drömmar och sårande ord. Det får mig att gråta.

"Vill du prata om hur det är att ha stomipåse" (när jag har stomipåse) var en fråga jag fick från skolan. Med tanke att jag går undersköterska så tänkte de att det skulle vara ett guld tillfälle för andra att se hur det är att ha det och inte bara höra en lärare säga "vi tror att en person med stomipåse känner sig såhär..." så är det som sagt "roligare" om en person som verkligen har det kan komma och prata om det.

Vad svarade jag? - Jag blev helt tyst när de frågade om jag ville göra detta. tankarna flög runt i skallen och allt som kom ut ur munnen var "uhmm..aa, kan jag väl göra". De verkligen sken upp när jag sa det. Jag hann inte tänka så mycket just då i den sekunden men har tänkt nu i efterhand och jag vill verkligen göra det. Dels för min skull, så att jag får känna att "det är okej att ha stomipåse" osv. Men även för de andra så de får höra en person prata om detta som verkligen har en stomipåse. Och självklart kommer detta inte vara det första jag ska göra utan jag vill själv vara van med detta osv och det har läkt och jag känner mig säker i detta. Jag blev väldigt glad över att de frågade, så något har jag att se fram emot under denna period.

Hur känner jag annars runt detta? Var ju ett tag sen jag uppdaterade om hur det går med min mage och vad som händer. Men det står faktiskt riktigt stilla just nu. Ska ha samtal med en läkare från akademiska sjukhuset denna vecka och då får jag reda på om jag har FAP-sjukdom eller inte. Operationen ska ju som sagt bli innan jul men har ännu inte fått ett datum. Jag hoppas på att de snart skickar brevet för är så jobbigt att gå runt och vänta. När vi har kommit in i hava november och jag inte har hört något så tänker jag ringa min läkare och fråga när det kan tänkas bli.
   Känslorna är blandade. Har haft marddrömmar om detta och har bara gråtit och gråtit. Så jag är nog rädd inombords fast jag inte vill visa det utåt. Jag kan skämta om det, kan skratta åt det men även gråta åt det. Vet inte riktigt vad jag ska säga, är faktiskt rätt tom när det kommer till detta... det är mer "jaha. Jag ska få en stomipåse i tre månader och jag kan inte påverka det". Jag kan ju inte påverka, utan detta måste bli av så jag har inget val. Men är som sagt rädd...

Ska försöka uppdatera om mina tankar kring detta lite oftare så ni kan läsa om det och jag skriver självklart när något nytt händer.

Jag har försökt uppdatera från blogg.se appen hela dagen men det vägrar att fungera. Så förlåt för ingen uppdaering under dagen... fattar inte varför det inte går.. Någon mer som har det problemet med blogg.se appen?

Men i alla fall, va på sjukhuset strax innan 10, men tog 40 minuter innan läkaren kom. De sa inte så mycket om min sköldkörtel, alla värdena såg bra ut men det gjorde de inte för typ 1-2 månader sedan. Skulle iaf få göra om proverna om någon vecka. Så nu väntar jag på den tiden och operations tiden... jag hoppas verkligen att jag inte behöver ligga på sjukan över jul eller komma hem typ 3 dagar innan, det vill jag verkligen inte. Så får väl ringa och kolla om det börjar dra ut på tiden. Men vi får se! Bara jag gör operationen haha.

Effter att vi hade varit på sjukhuset så drog vi en repa på stan. Fick med mig lite smått och gott hem, kan lägga upp bilder på allt imorgon. Köpte iaf ett par träningsbyxor, tre ögonskuggor och lite sminkförvaring. Vi gick runt i säkert 3 timmar eller nått haha. Vi köpte självklart med oss asiatiskmat från min kompis (Lisa) syrras restaurang. Så fruktansvärt gott, och vet ni vad det bästa är? Det blev över, vilket betyder jag får det till lunch imorgon!

Nu ska jag försöka plugga men vet inte om jag kommer orka, är så fruktansvärt trött...men har prov på onsdag så måste föröska plugga så mycket som möjligt och ge gärnet imorgon haha. Mycket mr händer inte denna kväll.

Jag har sagt att jag skulle berätta om varför jag åker till sjukhus titt som tätt. Har försökt vara kortfattad så möjligt.

När började allt jobbiga?- Sen april/maj förra året så har jag haft problem med magen, riktiga magsmärtor. Jag får feber på en gång, yr, svimfärdig osv och inte nog med dessa problem så har min mage blivit så uppsvälld så det är inte sant. Nu tänker ni säkert "det är ju gluten eller laktos" men nej, det är det faktiskt inte. Det är något mycket  "större" än så. Alla besök jag har haft med läkare, ut och in till akuten minst en gång i månaden har varit fruktansvärt jobbigt. Det har påverkat min vardag bokstavligen. Jag har behövt säga nej till att träffa vänner osv och inte kunnat hitta på massa saker pga att min mage inte vill som jag vill.

Vad är det som väntar mig i höst då? - jo, en operation. Läkarna säger att den är liten men för mig är den så mycket större. Jag kommer att ändra mitt liv för tre månader för att sen ändra tillbaka till det liv jag ska leva. Jag ska operera bort hela min tjocktarm plus blindtarm. Jag har alltså fått polyper och kan även ha en sjukdom som kallas FAP, men de provsvaren har jag inte fått än. Polyperna har cellförändringar, ja, det kan bli cancer om jag fortsätter gå med dessa. Jag har varit så fruktansvärt rädd, rädd för allt, dels för att jag kan få cancer, men det tar dok några år men eftersom vi inte vet hur lång tid jag har haft dessa polyper så är det svårt att säga.

Vad innebär operationen? - Jo, att de som sagt tar bort min tjocktarm och blindtarm. Så en del av min tunntarm kommer bli tjocktarm. Eftersom detta måste läka väldigt länge så måste jag gå med påse på magen(stomipåse med andra ord), påse på magen i tre månader, tre månader.

 

Hur känner jag för allt det här? - Klart jag är rädd, det är jag. Första jag tänkte var "tänk om jag inte vaknar efter operationen?", läkarna vet ju vad de gör så risken är ju liten, så de tankarna försvann rätt så fort. Men jag har vissa perioder då jag blir väldigt deppig av detta och andra perioder väldigt positiv. Jag kommer ihåg den dagen då jag fick brevet "du har fått tid den **/** kl. **.**, och med detta brev var det frågor om jag hade opererats tidigare osv. Då blev jag rädd. För det hade bara varit prat om det i nästan 6 månader och nu är det verkligen på gång. Jag pratade knappt med någon på 3 dagar, jag isolerade mig i mig själv och när någon frågade hur det var sa jag bara "bra" och sen frösökte jag byta ämne. Jag stängde ut rätt många av mina vänner ibörjan av detta, vilket jag inte vet varför, det är nog bara något jag inte kan svara på. Men jag har äntligen kunnat öppna mig mer och mer för detta och försöka inse att detta är en del av livet fast det suger ritkigt jävla hårt emellanåt. Det är en riktig pain in the as, men jag ska klara det. Jag kommer klara det, men detta kommer nog ta mycket på psyket också tror jag.

Ni får gärna följa min resa genom denna period här på bloggen. Jag tar nog ett väldigt stort steg med att skriva det här. Många kanske tycker att det är "äckligt" med påse(stomipåse) på magen och allt annat vad man kan tycka/tänka om detta. Jag vet att man kan gå igenom mycket värre men oavsett vad man går igenom så är det faktiskt inte kul. Men detta är min verklighet, min vadag. Detta går jag igenom, detta är min historia och inte din.