Som jag skrev tidigare idag så fick jag ett samtal från en av mina läkare.
Hela förmiddagen var jag nervös och kände en klump i magen, ni vet när man är orolig och känner på sig att det är något som kommer hända? - Den känsan hade jag. Tog prover för några månader sen fö att se om mina polyer har något med en sjukdom att göra...
Läkaren ringde och berättade att jag har "klassisk FAP-sjukdom". Det är alltså en mutation i en av generna. Det är det som gör att jag har fått dessa polyoer och denna sjukdom innebär att jag kan få cancer. Jag kommer att få gå på regelbundna kontroller efter operationen för att se så det inte kommer flera ployper.
Mina känslor: Jag är ledsen, klart jag är. Menar, vem vill få ett besked att man har en sjukdom? Ni tänker säkert "men hallå, det kunde ha varit mycket, mycket värre" och jag håller med, det kunde ha varit mycket värre MEN jag har endå fått reda på att jag har sjukdom och den kan även mina framtida barn få. Jag var redan beredd på att jag skulle ha detta men själva grejen att höra det, från en läkare, gör det liite värre. Jag har gråtit säkert tre eller fyra omgångar idag. Men ja, det är mitt sätt att bearbeta detta på. Det suger, riktigt hårt. Jag är 20 år, har klassisk FAP-sjukdom, ska opereras och få stomipåse på magen i tre månader, jag menar...allvar, det ska inte vara såhär när man är 20 år, men bra start på "vuxenvärlden" eller vad säger ni? Åhh vad depprimerad jag låter haha... men är iaf glad att jag vet det nu, att de har hittat det, men endå. Tänk, när jag och min bästa vän Madde va hos henne förra året i mars så trodde vi att det va laktos eller gluten allegri och idag står jag här och har fått veta att jag har en sjukdom och ska opereras. Det trodde jag aldrig för ett och ett halv år sedan. vad livet kan komma med överraskningar ibland.
Tycker detta citat passar in ganska bra just nu "Alla du möter kämpar med något. Något du inte har en aning om".